Den tysta pandemin – antibiotikaresistens en global hälsokris

Skräckscenario – föräldrar är mer rädda för att deras barn ska få skrapsår än för att de ska få cancer. En nyanserad och hoppfull men inte naiv diskussion om vad som ska göras – nu – då ju faktiskt all användning driver resistens. Vikten av att variera antibiotika (och företagens roll i det) och att inte bara säga detta utan att också säkerställa dvs tillgängliggöra olika sorter på plats fysiskt. Utbildning, självklart, men också prevention t.ex. vikten av en god hygien. I ett bredare perspektiv, att även komma ihåg den stora användningen av antibiotika inom olika djurbestånd (köp svenskt kött) samt att en ökad allmän hälsa t.ex. i form av extra näring i mindre bemedlade länder kan hjälpa. Alla bör visa förståelse för läkare som inte vill skriva ut antibiotika. Samverkan åt alla håll samt ett långsiktigt arbete att stärka lokala sjukvårdssystem.

Hur löser vi läkemedelsbristen? Så tar vi nästa steg

Situationen är idag något bättre men fortfarande allvarlig och samtalet kretsade kring hur vi kan minska sårbarheten, trots omvärldsläget. Ett utval av vad som fokuseras på nu: att skapa en bättre lägesbild av tillgång och efterfrågan, bättre förberedelse för både vårdpersonal och patienter vad som kan hända vid en restsituation (vilka som prioriteras, vad som kan användas istället) samt att fortsätta vårda i normalläget ger goda insikter framåt. En närvarande industri är mycket viktigt för tillgången framåt, t.ex. att Sverige ska vara attraktivt för kliniska prövningar. Gällande eventuell ny lagstiftning fanns en öppenhet “eftersom omvärlden förändras behöver även vi förändras”. Test med engelska förpackningar med QR-koder till lokala språk kan öka tillgången på den nordiska marknaden. Patientorganisationer spelar en viktig roll för både antibiotikaresistens och läkemedelsbrist och ska inkluderas i diskussioner då de kan hjälpa till och sprida kunskap.